KONSTPROMENAD I STOCKHOLMS NYA SKULPTURPARK

Upptäck skulpturparken PREK ute på Djurgården som helt och hållet är ägnad åt ny internationell skulpturkonst.

Den färgsprakande PREK (dvs Prinsessan Estelles Skulpturpark) består av ny skulpturkonst från vår egen tid och växer sedan starten 2020 med ett konstverk årligen.

Lär känna skulptörer som exempelvis den livfulle britten Yinka Shonibare, Charlotte Gyllenhammar, och italienaren Guiseppe Penone.

Han har gjort årets nya verk och är tidigare känd för bland annat skulpturer av träd.

Jag berättar om konsten och konstnärerna och ger samtidigt nycklar till hur man kan närma sig och förstå den samtida konsten.

Promenaden tar en timme. Samling på gårdsplanen till Rosendals Slott.

Sonja Pettersson började skulptera mopsar redan som elev vid Konstakademien. Sedan dess har det blivit en lång rad mopsar men också katter. 
Djurskulptur är en minimal genre i Sverige, förmodligen för att det är för kallt om fingrarna. Kanske är det fel att kalla Sonja Petterssons mopsar för djurskulptur: "djur-porträtt" stämmer  bättre på dessa studier av  personligheter. 
Bronsen på bilden  finns i Lekparken Rinken/Storbyplan  i Rinkeby (1974). 

Titeln är "Gammal och snäll". 

"Gubben med Geten" i Västertorp

"Jag är en klassiker som bryr mig om form". 

Det sa skulptören Allan Runefelt när vi möttes på en av hans utställningar. Det på 90-talet och han var äldre men med pigg blick bakom uggleglasögonen.

Den gången visade han sina "gubbar"; krumeluriga porträtt i lera som han sysslat med under många år. De var fulla av humor - humor är hans signum.

Han var färdig med konstutbildningen fredsåret 1945. Då härskade ännu den välpolerade "finkonsten". Men Runefelts konstnärs-generation ville något annat

Till det nya hörde intryck från primitiv konst och barnkonst, och man började arbeta improvisatoriskt och spontant.
Den nya friska attityden gick trögt i det svenska konstlivet.

Men så småningom kom Runefelt igång med karriären. Bland annat ställde han ut på gamla Färg och Form på femtiotalet, och snart kom det första offentliga uppdraget.

Men före det hann han med vistelse i Picassos trakter i Sydfrankrike, . 

Han berättade hur han från ateljén varje dag såg en bondgubbe traska förbi med en lika gammal get. Och han slogs av att de börjat likna varandra.
Den gången i värmen blev det bara en snabbskiss i lera som hamnade i förrådshyllan hemma i Stockholm, och glömdes bort.

På femtiotalet expanderade Stockholm. Tunnelbanan byggdes ut och nya närförorter invigdes.
.
Västertorp planerades med generösa grönområden och fick dessutom modern konst mitt i bostadsmiljön. Den unika skulpturparken tillkom genom en privat siftelse.
Stiftelsen bjöd in flera av den tidens unga konstnärer och en av dem blev Runefelt. Man besökte han ateljé och en ledamot fick syn på geten som stod kvar på hyllan. Det beslöts att köpa in ett get i brons till Västertorp.

Men Runefelt blev tveksam när han fick höra förslaget om placering i Västertorps centrum alldeles nära tunnelbananan. Geten, tyckte han, passade bättre i parken och gräset. Men han studerade Västertorp en extra gång, och upptäckte nu att placeringen stämde bra med hans tankar om konst och miljö.

- Geten är ett levande väsen, en kraftfull accent som behövs i betongmiljön, sa han.
Han menade att konsten har viktig samhällsuppgift.
- Konsten skall befria. Jag är en slags motståndsman mot kommers-kulturen.

Geten blev snabbt områdets kändis. Barnen rider på ryggen och matar den med kvistar och gräs. Vintertid stickas det gethalsduk och tomteluva i området.
"Gubbe med Geten" invigdes 1955 och står Västertorps Torg intill tunnelbanan. Geten göts i flera exemplar och finns på flera platser i Sverige.
©

"Man skall bara göra det man själv har lust till" slog konstnären Göran Strååt fast. Hans krumeluriga skulpturer väcker munterhet.                                         Själv ironiserade han över pretentiös finkonst och "skröt" om att ha uppfunnit "Skrotismen", Och hemma på tomt, sa han stolt, fanns hans privata "Livrostkammare".                                                                                                                Skrot var ett av de nya radikala material som unga skulptörer gick igång på i början av 60-talet. Materialet var i sig en känga till den gamla välpolerade "finkonsten". Skrot var dock bara ett av hans material.

Strååt gäckade gärna byråkrater och och makt, men alltid med  humor. Bronsen "Kasperteater" är varm och god och gjord med tanke på barnen.

"Kasperteater" är fint placerad på Idholmsvägen 46 i Skärholmen (ett annat exemplat finns i Hackstaskolan i Österåker).

© 2018

Bilden: Prins Eugens"Gröna kullar II"

Prins Eugens konstnärsskap fick en rivstart när han som ung skrev in sig på en målarskola i Paris. Han fick snabbt vänner i den svenska konstnärskolonin, bland dem Richard Bergh, och samtidigt inblickar i friluftsmålariets hantverk.

Men mer litterära strömningar tog över konsten på 1890-talet, och det är för sin symbolistiska målning "Molnet" som "Målarprinsen" blivit mest känd.

Men Prins Eugen återkom till friluftsmåleriet. Att sitta vid staffliet under bar himmel och arbeta i solljus, ger någonting friskt och driekt till bilderna.

I jämförelse känns "Molnet" som en skapelse utförd inomhus i ateljén. Kanske har detta att göra med skillnaden mellan vår nordiska vinter och sommar att göra: i vår konst är vintern en grubbleriets period. Men sommaren betyder som bekant ljus och liv.

Under 1930-talet "upptäckte" Prinsen Österlen och tillbringade en målarsommar i Kivik. Det speciella havsljuset och det böljande landskapet kändes sydländskt. Prins Eugen hade för övrigt gjort flera studieresor, bland annat till Italien.

Prinsen ville fånga v Österlens ljusskimmer och reste runt i sin stora Mercedes med en chaufför-betjänt, som dukade upp Prinsens medhavda lunch. Vägen till motiven gick ibland längs nästan ofarbara kostigar. Var vädret dåligt målade han från bilen. Motiven hämtades runt Kivik, och Haväng blev en favorit. Men han tog sig också ner till sydkusten och Backåkra. Prinsen stod ibland vid staffliet med lantbefolkningen som publik, och han blev en lokal-legend.

Provinsen, tycket han, kändes gammaldags. Och det var en stämning han uppskattade:

- Jag har blivit förälskad i Skåne och alldeles speciellt då Österlen", skrev han i ett brev.

Och:

"ingenting kan vara farligare än att bli förälskad på gamla dar."

Eugen var tidigt ute med ett konstnärligt intresse för Österlen. Men han var inte först.

Målaren Karl Aspelin hade strax tidigare bildat en liten friluftsmålar-koloni i Sirishamn. Aspelin hade precis som Prinsen varit i Paris och båda "importerade" den franska stilen i sina motiv. Prins Eugens "Gröna kullar II" (bilden) är ett havängskt motiv från 1932. Det är en frisk bild målad "plein air" (under bar himmel), samtidigt som Prinsens typiska melankoli från "Molnet" anas lite. Men det är kustljuset som är hans "huvudmotiv" och som ger en härlig närvaro.

Det fanns ett flertal konstnärer som uppehöll sig på Österlen denna period. En som numera uppmärksammas alltmer är målarinnan Ellen Trotzig. Även hon bosatte sig i Simrishamn. I jämförelse är hennes bilder mer dramatiska än Aspelin och Eugens måleri. Mindre franska, kan man säja.

Österlen har gett mycket olika inspiration till konstnärer. På 1970-talet började skulptören Curt Asker använda himlen som duk för sina drakar. Drakarna hängde liksom tidlösa och speglade poetiskt landskapet över Backåkra och Ale Stenar.

På 1990-talet flyttade målaren John E Franzen till Östra Tommarp. Han var popkonstnären bakom ett av Sveriges mest omdebatterade popkonstverk, "Hells Angels". Han är också känd för ett kritiserat porträtt av kungafamiljen. Efter flytten till Österlen har han ägnat sig åt klassiskt landskapsmåleri i utsökt färgskala.

© 2018

Carl Milles staty Solsångaren verkar nästan överrumplad av sångens skönhet. Den pojkaktiga övre halvan är extatisk och uppåtsträvande.

Medan den nedre delen har en maskulin energi som placerar figuren här på jorden. 

Men framförallt har figuren  en fjädrande uppåt-rörelse som berättar om något bortom vardagen.

Monument brukar vara tunga kolosser men placeringen mitt i Strömmen, bidrar till det luftiga intrycket: Milles var  snille på att ta använda stadsrummens möjligheter.

Tiden strax före invigningen år 1926 undrade byggjobbarna över en mystifik mörkklädd figur som snurrade runt sockel och byggställningar. Kanske någon pamp från Stadshuset?

Solsångaren är en hyllning till  Esias Tegnér, och Milles avbildar den store svenske diktaren som en Apollon, som var kunskapen och konstens gud i den grekiska mytologin.

Sergel gjorde på samma sätt med sin staty över Gustav III,  drygt 100 år före Solsångaren.

Sergels verk tronar ett stycke bort vid vattnet nedanför Slottsbacken.

Både Milles och Sergel älskade Rom, den antika konstens huvudstad. I ungdomen hade de sett, beundrat och svärmat inför marmorstatyer från Grekland occh Rom. Och tecknat. Och tecknat igen. Antiken var så nära perfektion man kunde komma, ansåg man på Sergels tid. Så småningom klingade den europeiska antikdyrkan av, men Milles höll länken vid liv.

Båda herrarna studerade speciellt Apollo di Belvedere, den mest berömda Apollo-statyn av alla.

Det är alltså samma romerska Apollon som blev förebild för båda statyerna.

Men när man arbetar fram en stor staty, är det bra med en förlaga närmare till hands, och den fanns (och finns än idag) i Konstakademiens gipskollektion. Milles hade för övrigt en privat antiksamling.

Han tog sig mycket större friheter gentemot förlagan, än Sergel.

Dels lyfter figuren armarna: Sångarguden hälsar ljuset och därmed den gudomliga inspirationen. Dels modellerades den med nordisk slankhet, som en löparkropp från förr.

Att statyn lyfter armarna bidrar till känslan av storslagenhet och perspektiv. Gesten var också tänkt som ett symboliskt välkomna en ny tid.

Dessutom skuile bronsens stora blanka ytor reflektera ljuset. Konstens gudom Apollon skulle stråla av ljus från avstånd.

I det nyklassiska 1920-talet fanns idéer om en ren konst, en förebild för tidens "rena", modernare människa . Den växte sig som bekant stark i 1930-talet Europa.

Solsångaren är vitalistisk och ungdomlig. Den har ett fostrande underplan som ett spår av dåtida idéer om en renare människa. Förebilden från Antiken är gemensam, men idealen skiljer Milles och Sergel åt..

Men samtidigt var han en naiv fantasimänniska på ett annat sätt än till exempel en journalist eller filosof. Hans funderingar kring konsten handlade framförallt om estetiken, om form, om ljus. Men Milles förknippas för alltid med denna ideologiska fläck.

Men Solsångaren är lika pampig och vacker, oavsett.

Statyn invigdes högtidligen en höstdag 1926. Och arbetarna fick till sin förvåning se hur den lilla figuren i rock äntrade talarstolen - det var herr Milles själv!

Statyn blev en omtalad och omskriven händelse. Recensionerna var mestadels höviska, som det var på den tiden.

En fråga handlade om att Apollon saknar musikinstrument. Var inte det en konstig gud?

En konstkritiker som inte var någon stor Milles-fan, knep chansen till en elakhet:

"han kan gnola!"

© 2018

Fransyskan Rosa Bonheur bestämde sig för att lyckas som kvinna i det mansdominerade konstlivet.

Hennes "Plöjning i Nivernais" från 1849 finns på Musee D'Orsay i Paris.

Det är en intressant olja som handlar om arbetets kraft och skönhet på mager jord.

En dimension av samhället, som anågs som "opassande" för etablissemangets konstliv, men som realister som Bonheur gav sig i kast med.

Men man kan gärna se bilden som en spegling av hennes starka temperament. Hennes järnvilja ledde till betydande framgångar i en mansdominerad konstvärld. Hon blev så småningom officiellt erkänd i Frankrike, en betydande klättring i det mansdominerade konstlivet.

Bonheur gjorde också karriär i Amerika. Hon levde aningen friare än de flesta, och var för sin tid relativt öppen med sin läggning, i den mån det var möjligt. Hon mötte sin andra livskamrat i hög ålder och genom Anna Klumpkes skildringar möter också en intressant stycke HBTQ-historia.

Bonheurs bilder av det gamla Frankrike, djurmarknader, och landskap med får var gjorda med klar blick för landsbygdens tidlösa, rituella liv. Tlll skillnad från många Realister var hon dock ingen social rebell - förutom i karriärval och privatliv. Men hon fyller (vid sidan av att vara kvinnlig konstnär) en särskild plats bland de andra i det tidiga moderna måleriet. Men än idag kategoriseras hon ibland slentrianmässigt som "djurmålare".

Martin Holmgren: Isobartema, brons i Humlegården (detalj) 1970.

Martin Holmgren var en experimentell skulptör som var hyfsat ung när han fick sina sina första offentliga beställningar. Det var på 1950-talet, en tid med en ny diskussion kring konst och miljö. Det handlade ofta om att aktivera rummet med skulpturens dynamik. Alltså hur konstverk kunde fås att samverka med rum och placering, och inte bara fungera som dekorativa objekt.

Martin Holmgren verk var ofta kraftfulla. Typiskt är motoriska utåtriktade rörelser som spränger skulpturens fasta kropp, men med en privat sida som speglade inre, psykiska tillstånd.

Det är uppenbart att Holmgren inte var intresserad av traditionen. Han ville gå vidare med något privat och expressivt, som också kom att spegla oron i "atomåldern". Han var inte nöjd med låsta former utan ville ge känslan av improvisation i skulpturen.

Isobartema (bilden) med sina dansande, berättande rörelser, är i jämförelse ett uppsluppet verk. Muntert dansande kroppsliga reliefer blandas med tvådimensionella inslag (rektanglar hämtade från målarkonsten) som gör att verket överraskande känns som ett collage.

© 2018

Louise Bourgeois blev mest känd för sin jättelika spindel-skulptur, Maman. Bourgois var influerad av Surrealismen men också av popkonsten. Men hennes skulptur är framförallt egensinnig och personlig och full av en slags kall mystik. Dessa bronshänder på granitbäddar från 1996 placerades år 2000 i Tuilerie-trädgården i Paris.