Gustave Courbet: en känslosam rebell från 1800-talet.
Ibland säjs det att realisten Gustave Courbets målning "konstnärens atelje" blev starten på den moderna konsten.
Den fulla titeln är "En äkta allegori som summerar sju år av mitt konstnärliga och moraliska liv" men det är det ingen orkar ingen säja. Målningen (1819-1877 med mått 361x598) 1855 finns på musee Orsay).
"Konstnärens atelje" var ett av flera verk som Courbet lämnade in till konstsalongen vid världsutställningen i Paris 1855. I målningen fanns nidbilder av kända personer och den refuserades direkt. Courbets verklighetstrogna realism bröt mot den franska Konstakademiens ideal,: på den tiden skulle konstnärer måla antika idyller eller högstämt historiemåleri. Och Konstakademien var liktydigt med staten.
Men Courbet tillhörde en ung generation som gjorde uppror mot den akademiska konsten. De gav sig ut på landbygden och målade arbetare och bönder som levde under usla villkor. Man intresserade sig för livsvillkoren längst ned på statusstegen, långt från det mondäna Paris.
Courbets jätteduk upprörde eftersom den var politisk, och den kom i ett Frankrike som ännu inte hämtat sig efter 1848 års arbetar-uppror. Courbet gav inte upp trots refuseringen utan hyrde en lokal där han visade målningen för allmännheten. Inträdet var en franc.
"Konstnärens ateljé" är indelad i två hälfter. Polariseringen var Courbets spegel av samhället.
I den högra delen ser man framtiden, den unga kulturen med Courbets vänner, poeter, konstnärer, och en politisk filosof.
Den vänstra delen är en nidbild av det maktsamhälle han avskydde. Här finns en präst, en konsthandlare, en konstkritiker, och Napoleon den III, som nyss hade tagit makten i en statskupp. Courbet målar honom som simpel som tjuvjägare.
Man ser också ett kors. Det var Courbets symbol för den gamla konstens död. Courbet hade stor medkänsla med samhällets utstötta. I skumrasket skymtar en arbetare och en tiggande prostituerad med ett barn i famnen
Courbet placerade sin egen person i jättedukens mitt. Det sågs som ett skandalöst tilltag år 1855. Konstnärer stod ännu lågt på samhällsskalan. De var simpla hantverkare som skulle vara tacksamma för beställningar från den rika eliten.
Men Courbet ville peka på konstnärens revolutionära roll. Med den centrala placeringen hävdar Courbet konstnärens ställning som självständig individ, och visar på ateljen som en ny, intellektuell frizon. I ateljén, tycks han mena, råder klasslöshet. Tavlans trivsamma umgänge med en skön musa och en nyfiken pojke i lantliga skor, ges en central roll.
Courbets grepp kom i en tid då de europeiska arbetarna revolterade mot industrisamhällets hierkier.
Målningen var politisk men Courbet ville framförallt peka på konst och litteratur som sanningsverktyg.
Courbet skrev de realistiska konstnärernas manifest och steg till en halvgud för unga konstnärer. Realismen ledde så småningom till Impressionismen, alltså näst generations uppgörelse med det gamla.
Courbet själv var ett brushuvud, en romantisk bohem med svallande känslor. Han skrev om att ge sig ut på landsbygden med målarskrinet och möta vanliga människor:
"mina sympatier finns hos folket: jag måste möta dem öga mot öga".
Och senare skrev han:
"jag är nu 50 år och har alltid levt i frihet; låt mig avsluta mitt liv fri: när jag är död skall man säga om mig: han tillhörde ingen skola, ingen kyrka, ingen institution, ingen akademi, och allra minst ingen regim, frånsett frihetens".
Courbet fanns på barrikaderna i Paris under 1870 års revolt. På grund av detta tvingades han i landsflykt och de sista åren blev rätt usla.
© 2018
Här börjar din text. Du kan klicka här och börja skriva. Sed ut perspiciatis unde omnis iste natus error sit voluptatem accusantium doloremque laudantium totam rem aperiam eaque ipsa quae ab illo inventore veritatis et quasi architecto beatae vitae dicta sunt explicabo nemo enim ipsam voluptatem quia voluptas sit aspernatur aut odit aut fugit sed quia consequuntur magni dolores eos qui ratione voluptatem sequi nesciunt neque porro quisquam est qui dolorem.